Igår var en riktig skitdag. Samlade mod till mig att gå på en föreläsning om tonårsutveckling och Cannabis. Kände att jag ville gå för att jag tyckte att det var intressant, men samtidigt var jag mellan två läger. Jag var inte studerande längre och jag var inte yrkesaktiv, de två grupper som var inbjudna. Jag försökte få med mig någon, men det var ingen som kunde. Så jag gick dit själv och det har jag inget problem med. Men eftersom självkänslan inte är på topp så var det ett stort steg för mig. Väl på föreläsningen höll jag nästan på att somna, det var inte lika intressant som jag trodde. Det mesta kunde jag kändes det som, så det var ju något positivt. Jag kan mer än vad jag tror:)

När det är paus stöter jag på en gammal kollega från den tiden när jag blev påkörd. Hon jobbade bara där en kort period under sommaren, men det var när jag mådde som sämst efter olyckan, grät hela tiden. Det var kul att se henne men sen började de här frågorna: Vad gör du nu och bla bla bla. Frågor jag vill undvika. Jag sa att jag var timanställd, men att det inte blir så mycket som jag vill så att jag är arbetslös mest. Men att jag ska på två intervjuer och sen försökte jag vända fokus på henne istället. Sen säger hon: Du ser inte något glad ut på ögonen! Bara så där, bland alla människor. Hon hade ingen rätt att säga så till mig. Det är klart man tappar fattningen, iaf om man inte känner sig på topp. Kände mig hungrig och ledsen igår. Hon ska vara utbildad till att förstå och se utsatta människor, men jag vill inte vara den hon ska se. Inte där. Jag böjde mig fram och sa: Säg inte så! och sen vände jag bara på klacken och gick. Utan att säga något. Jag ville inte att folk skulle se att jag blev ledsen. Jag gick till toaletten och torkade tårarna, funderade på om jag skulle gå tillbaka till föreläsningen efter att jag köpt lite choklad. Men nej, jag gick inte tillbaka. Jag orkade inte. Jag ville ju bara vara där, anonym och försöka lära mig något för framtiden. Får nog bli starkare innan jag utsätter mig för sånt igen, för frågor kommer ju att komma.

När jag gick därifrån stötte jag på min brors gamla svägerska. Hon är också ett av mina ex faster. Jag hade redan en tår i ögat och sen blev det att jag grät en skvätt hos henne. Stackars människa, hon gick ju bara en promenad och hade nog inte räknat med att jag skulle vara så där gråtmild. Men jag vet att hon också har haft det jobbigt så det var inga problem. Vi pratade om saker i livet som hon också var ledsen över och sen berättade hon om sin man som hade varit med om en olycka och också fått små blödningar i hjärnan. Om hur han blev personförändrad efteråt. För det blir man. Han blev aggressiv och frustrerad, jag blev otroligt ledsen och frustrerad. Hon sa att det skulle ta upp till fyra år innan man blev sitt "vanliga" jag igen. Då har jag haft tur ändå, eftersom det "bara" tog 2,5 år för mig.

Idag har jag chansen att visa vem jag är. Jag har bara tio minuter på mig, men jag ska försöka ta chansen. Måste förbereda mig lite nu och läsa på och välja kläder. Blir lite nervös nu när jag skriver detta. Studievägledaren på högskolan är såklart sjuk idag, så jag har inte fått något klart besked om min examen. Men hon pratade in ett meddelande på min telefonsvarare att hon nog trodde att jag hade tillräckligt mycket poäng för att jag skulle kunna ansöka om min examen. Hoppas verkligen att det är så. Hade hoppats att jag skulle kunna ge mer klara besked inför min intervju, men jag får väl hitta på något. Inte min starkaste sida, men har lärt mig lite. En kompis ringde igår och gav mig tips om hur jag kan göra för att skydda mig själv när såna saker händer som på föreläsningen igår. Ni som läser detta får gärna ge råd och tips. Vill ha lite kommentarer. Tack på förhand och håll tummarna för mig idag. Det behöver jag.

Jag vet inte om jag ska vara besviken på mig själv eller på studierektorn på högskolan, men känner mig väldigt ledsen just nu. Jag tycker att det har strulat mest hela tiden under tiden jag pluggat. Jag trodde att jag äntligen var klar nu, att jag skulle kunna ta ut min examen. Det har tagit nio år för mig att komma så här långt. Nio år! Det är ju helt otroligt. Eller så himla dåligt, kan ju tyckas av många som inte vet hur det känns när livet kommer emellan. Har aldrig sett mig som något ljushuvud, så för mig var det ett stort steg att börja på högskolan. Men jag var väl så dåligt insatt och visste inte vad jag gav mig in på, så jag försökte jobba samtidigt.

För att inte bli för långrandig och gå in på närmare detaljer så har livet helt enkelt kommit emellan med mycket jobb, resttentor, avlivning av två hundar, ett dödsfall som drabbade mig hårt, studieuppehåll, två jobbiga separationer plus några små, en cykelolycka med små blödningar till följd och tuffa jobb med utsatta människor. Plus annat som jag kämpat med. Livet har helt enkelt inte varit lätt och jag har inte glidit på en räkmacka. När jag äntligen skulle gå upp med min C-uppsats förra våren kom inte min examinator. Han hade fått sparken och sket i att dyka upp fast han skulle jobba två veckor till. Ni som pluggat förut vet hur nervös man är innan man ska gå upp med C-uppsatsen och hur man laddar. Sen dyker aldrig examinatorn upp, hur utsatt känner man sig inte då? Det har varit sånt strul hela tiden som drabbat mig.

I förra veckan när jag äntligen samlade kraft och mod att gå och lämna min ansökan till examen så får jag veta att det fattas 3 poäng för att jag ska kunna få ut min examen. Jag hade inte fått godkänt på en tenta sedan 2005. Något jag missat, för att jag trott att jag hade kunnat tillgodoräkna mig den kursen.  När jag ville prata med hon som hade hand om tillgodoräknande var hon tjänstledig så klart. Jag har en resttenta i sociologi kvar, men under våren pratade jag med studierektorn som sa att den tentan inte påverkade om jag ska kunna få ut min examen, så jag har inte prioriterat den. I förra veckan tänkte jag anmäla mig för att skriva tentan den här veckan, men då visade det sig att jag var två dagar försenad att anmäla mig. Det var samma dag som jag fick veta att de här 3 poängen fattades, plus att jag fick brev från försäkringskassan om att det ska ta över 30 dagar att få reda på om jag kommer få sjukpenning eller ej. Jag fick också papper från a-kassan om att jag måste lämna in en studieförsäkran, men eftersom jag inte är klar med mina studier kommer jag säkert inte få a-kassa. Alltså en skitdag.

Idag kom äntligen kvinnan som var tjänstledig tillbaka och som har hand om tillgodoräknanden. Då när vi pratar säger hon att jag nog kan tillgodoräkna mig de 3 poängen som jag vill tillgodoräkna mig, men att det inte spelar någon roll för att det fattas ännu mer poäng..! Hon skulle kolla upp det under dagen men troligtvis måste jag skriva flera tentor innan jag blir klar. Jag orkar liksom inte mer! Jag ska på en intervju imorgon och där kräver de att jag ska vara klar med min examen, likaså är det en intervju nästa vecka där de kräver samma sak. Känns som att jag aldrig kommer få ett jobb! Inte något jag har läst till iaf. Nu är det bara att vänta och se. Blir så less. Grått och tråkigt är det ute också.

En killkompis kom förbi nyss så vi träffades en liten stund. Hans liv var inte heller helt enkelt. Han är ung, men har en liten dotter på ca ett halvår. Det visade sig att det var struligt i hans förhållande och att han hade fått tvingats flytta till en stad han inte alls känner till, för att kunna vara med sin dotter. Livet är inte lätt, men det kändes bra att kunna gå och hålla om varandra och trösta varandra. Vi var tillsammans under en kort period för fyra år sedan. Han har sett mig i olika skeenden i livet och det var så skönt att bara kunna gråta och vara mig själv med honom, fast jag luktade skitilla och var ful och eländig. Det är väl det som är så härligt med vänner. De köper en och tar en för hur man är, även de dåliga sidorna. Bara man finns där. Jag och han bestämde att vi ska försöka ses i veckan, ser fram emot det. Det är tur att jag har ett så rikt socialt liv iaf, för annars hade jag nog gått under ännu mer än vad jag kan göra ibland. Tack för att ni finns i mitt liv.

Ja, det är sant. Vi bestämde idag att vi skulle vara ett cyberpar (min cyberpojkvän kanske inte är lika överens med mig om att vi bestämt det men..;)) Vi har nog haft nästan daglig kontakt på facebook-chatten, så då sa vi att vi lika gärna kunde kalla oss för cyberflickvän/pojkvän. Det är ju egentligen goset och närheten jag vill åt mest i ett förhållande, men får väl nöja mig med att ha daglig kontakt med någon på nätet tills den "riktiga" kommer.

Usch, sitter hemma hos mina föräldrar och kommer inte härifrån känns det som. Är oftast trevligt att vara här, men nu sov jag över här eftersom jag åkte till dem igår för att motortvätta bilen. Men den startade inte efter det. Det var samma sak förra gången när pappa hade motortvättat den men då gick den inte igång på flera dagar. Under tiden jag skriver detta dök min farbror upp och hans kompanjon så de fick igång den. Härligt, nu kommer jag härifrån! Jag ska ombesikta bilen idag så vi kan försöka sälja den. Bilen har varit en kostsam historia och ångrar att jag köpte den. Men den har ju inte varit så kostsam för mig, utan för mina föräldrar eftersom jag inte haft några pengar. Jag har aldrig känt behov av bil tidigare, men i våras så var jag på en jobbintervju och då skulle jag få jobbet under den premissen att jag skaffade mig en bil. Det vara bara ett sommarjobb, så hur många investerar i en bil för ett sommarjobb? Jo, jag, för jag var så himla desperat efter ett jobb plus att de sa att om det funkade och de skulle få tillräckligt mycket ärenden så skulle jag få fast jobb efter sommaren.

Min dåvarande pojkvän hade bil och jag hade kunnat få låna den, om inte han just då, fick lov att jobba i Stockholm och var i behov av bil. Jag letade och satt varje dag och kollade på nätet efter en bil som var någorlunda ok eftersom jag inte hade så mycket pengar. Vi fick gå upp en prisklass för de bilar vi var och kollade på var bara skrothögar. Sedan äntligen hittade jag min bil som såg väldigt fin ut på ytan... Det var lite saker som var trasiga, men inga stora saker. Två dagar efter att jag köpt min bil talade min sambo om att han inte behövde bilen under sommaren eftersom han skulle åka tåg ända fram till hans semster. Väldigt retligt!

Efter en månad så gick avgasröret sönder på två ställen. Det vara bara att byta hela avgassystemet. Jag och min sambo separerade i juli. När det är sådana saker som händer så blir jag väldigt tankspridd och förvirrad. Jag jobbade med utsatta ungdomar då så jag fick ju lov att ha fokus på dem, men mina tankar var någon annanstans. Så en dag så tappade jag helt plötsligt min enda bilnyckel. Det blev bogsering av bil, byte av tändningslås m.m En riktig cirkus och allt detta fick mina föräldrar betala. Jag kunde låna exets bil, tur var väl det eftersom han helt kunnat motsätta sig det när vi inte var tillsammans längre. Men han är ingen ond människa. Sedan när jag fick tillbaka min bil efter några veckor började en lampa lysa, såg ut som att det var lampan för handbromsen. När jag åkte med bilen så kändes det som att jag fick köra bromspedalen i golvet. När pappa väl kom och kollade på den sa han att - Den där bilen skulle inte jag köra med om jag var du..! Det visade sig att det var läckage i bromssystemet och att all bromsvätska var slut.

Så en till tur till verkstan. Jag fick aldrig fortsätta det där jobbet eftersom det inte rullat in tillräckligt mycket ärenden. Mitt ex bil har typ stått hela sommaren, så jag hade kunnat lånat hans bil istället. Alltså ett helt onödigt bilköp eftersom jag bor centralt också och är emot att köra bil egentligen, vill hellre röra på mig. När vi besiktade bilen för några veckor sedan var det flera reparationer som skulle göras. Nu är det fixat, men hoppas verkligen att bilen går igenom nu. Jag vill bara sälja bilen så fort som möjligt så att mina föräldrar kan få tillbaka lite av alla de pengar de lagt ut för den. Hoppas hoppas det går bra idag! Håll tummarna för mig är ni snälla. Jag behöver lite tur som ni sett.

Skrev ett inlägg igår natt när jag kom hem efter krogen. Inte så smart. Det blev inte en stor skada skedd, men människor kan faktiskt bli sårade av det jag skriver, så måste tänka mig för. Att man alltid ska lära sig saker efter man gjort ett misstag, eller varit med om något tragiskt?! Jag är väl bara mänsklig antar jag, men har inte alltid huvudet på skaft. Vissa människor skulle aldrig lämna ut sig så mycket som jag gör med rädsla för att bli sårade. Det kallas kanske för integritet, vad vet jag?!

Jag hade en trevlig kväll ute igår. Kände mig som en partyprinsessa, och jag verkade vara het..! Fick mycket komplimanger och det är alltid kul. Jag är ju så rädd ibland vad folk ska tycka och att det ska snackas. Varför vet jag inte. Tror det är det här med åldern, jag vill inte hamna i någon negativ destruktiv spiral där jag gör saker jag kommer ångra. Pussades lite med en kille igår och det var ju trevligt. Samtidigt undrar jag vilka som såg det? Kan jag inte bara släppa taget, njuta av stunden? Jag är ju faktiskt singel nu. Kanske borde flytta till en större stad där jag är mer anonym? Funderar på Stockholm eller Göteborg, vad har jag att förlora? Ska nog ta slag i saken och börja söka efter jobb där. Göteborg har jag ju varit sugen på länge. Man kan ju alltid flytta tillbaka om det inte funkar. Stockholm har jag blivit mer sugen på sedan syster flyttade dit. Ja, får se vad det blir. Problemet är ju bostad, men det kanske ordnar sig med tiden.

En kille som jag flirtade lite med igår, hörde av sig på natten. Han hade tagit reda på mitt nr genom eniro. Alltid trevligt med lite uppskattning, men han berättade innan vi skiljdes åt att han hade flickvän. Varför höra av sig då kan man undra? Jag skulle inte tycka att det var så kul om jag var hans flickvän. Men det var ganska oskyldigt flirtande och så länge det bara stannar vid telefonkontakt är det ok. Han var också 25. De där 84:orna verkar vara farliga i år! Men den andra 84:an kan jag nog räkna som ur spel. Skickade iväg ett mess igårnatt om han haft en trevlig kväll, men fick inget svar. Så därför ska jag lägga ner helt nu. Är nog bäst för min skull. Ja, ni hör, jag börjar bli en karltokig singel nu..! Men är mer ute efter lammkött kan man tro efter det här inlägget. Nej, ska göra lite vettigt idag och hämta min bil som står ca 40 minuters promenadväg härifrån. Hoppas ni får en trevlig söndag! Kram T

Har precis ätit frukost och satt samtidigt och kollade på en serie på 5:an. Vet inte vad programmet heter, men det är väldigt kul iaf. Det handlade om sexuella trakasserier. I USA verkar de ju anmäla varandra för olika saker hela tiden. Jag tänker på den här stackars 25-åringen jag har skickat meddelande till. Jag har i mina meddelanden skrivit att jag vill träffas, men samtidigt vill jag inte att det ska snackas så mycket... Hade mina avsikter varit helt oskyldiga hade jag väl skitit i om folk pratar ifall vi skulle ses..? Eller? Han har inte svarat på mina meddelanden så därför tror jag inte han är så intresserad. Men hade vi bott i USA hade det kanske kommit ett papper från hans advokat istället..!

Jag satt samtidigt som jag kollade på serien och klämde på min hunds bakdel...:) Han uppskattar det iaf och honom får man krama hur mycket som helst. Han tar t.o.m sats och klämmer sig in mellan mina ben när jag står upp för att jag ska gosa med honom. Igårkväll satt jag med fötterna på bordet, en hand på hunden och den ena handen som skiftade mellan vinglaset och chipspåsen. Kände mig som en riktig "ungkarl" då. Fast ungkarlar har väl ena handen innanför byxorna och den andra handen runt ölglaset istället. Lite stil har jag iaf:)

Tittar ut och ser barnfamiljer leka bland höstlöven i lekparken. Ska på två årskalas idag. Det finns barn, barn och barn runt omkring mig. Träffade hundens husse igår med hans söta tremånaders bebis. Hon smilade riktigt stort när hon ser mig. Har inte känt sådan längtan efter barn sedan jag blev singel, men känner nu att det finns där. Därför är väl inte det ultimata att jaga en stackars 25-åring... Ska ge upp. Jag ska på inflyttningsfest ikväll. Vi kommer säkert att gå ut. Får se om jag ser honom då, såg på hans status att han skulle på fest ikväll. Ska försöka att vara lite nonchalant då ifall jag ser honom. Eller hur ska man beté sig om man blir nobbad? Han kanske inte har varit ute på fb så jag kanske inte har blivit nobbad än? Var inloggad på fb igårkväll i förhoppning att jag skulle se ifall att han loggade in sig. Ganska patetiskt faktiskt. Nej, ska nog läka lite till innan jag ger mig ut i det där oerhört läskiga. Men kolla kan man ju alltid göra:)

Sitter här med lite pirr och samtidigt lite ont i magen... Har varit lite smått intresserad av en kille tidigare. Jag träffade honom förra sommaren när vi jobbade ihop. Jag var tillsammans med exet då, så det var inte mer än att jag tyckte den här killen såg väldigt bra ut. Plus att han var så bra med brukarna. Han verkade bara vara en jättefin kille, lite blyg men det var bara charmigt. Vid ett -två tillfällen drack jag och träffade på honom och då är jag väldigt öppenhjärtig och flirtig. Vid ett tillfälle blev det alldeles för mycket alkohol och jag var riktigt jobbig. Skämdes så himla mycket efteråt.

Nu sedan jag blev singel har jag träffat på honom två helger i rad. Första helgen var han väldigt full och han sa nästan det första han sa att jag fortfarande var tillsammans med min kille, men det dementerade jag. Vi pratade både jobb, samtidigt som det var lite flirtigt. Samtidigt var en kompis med som var i hans ålder så han flirtade även med henne, plus att det framgick att han blivit lite intresserad av hennes syster. Det var en ganska konstig kväll iaf och han visste väl inte vem han ville ha av oss. Det slutade med att han halt plötsligt tyckte att vi skulle gå hem tillsammans, men det var mer som något som mer skulle bli avklarat. Väldigt konstigt var det iaf och jag blev både förvånad att han trodde något sådant, som att det var ett så tvärt kast så jag ville hellre vara kvar ute. Dagen efter var jag väldigt glad att inget hänt, mer för hans skull (men självklart också för min). Ska jag träffa någon vill jag veta att han vill det, inte bara för att jag duger för kvällen..!

Efter den veckan tog jag reda på hans mobilnr, mer för att jag ville förklara hur konstigt jag tyckte att det blev. men fick inget svar. Helgen efter går jag ut på samma ställe som förra helgen. När det var ungefär tre kvart kvar innan uteställena skulle stänga gick vi till ett annat ställe. Då står han i baren och bara ler mot mig. Jag ser ingen annan, utan går bara fram till honom. Vi börjar småprata och jag säger att jag skickat mess till honom. Han säger att han inte fått något meddelande och jag visar telenr. Då knappar han in hans rätta nr istället. Jag går till mina kompisar och han till sina, när vi går förbi varandra tar vi varandras händer. På natten skickar jag ett sms med mitt nr. Under veckan har jag varit i valet och kvalet om jag ska höra av mig. Jag vill ju träffas, samtidigt som jag tycker det är läskigt plus att han är sju år yngre än mig. Det är även lite komplicerat med att han känner folk som jag känner osv. I onsdags skickade jag iväg ett väldigt långt men kryptiskt meddelande med hur jag känner. Men att jag samtidigt inte ville att det skulle snackas så mycket i stan plus att jag önskade at jag var yngre. Jag fick inget svar, men räknade inte med det heller.

Igår hade jag en väldigt lång chatkontakt med en kille via facebook. Jag fick reda på att han var intresserad av en mycket yngre tjej än han själv. Jag blev glad för hans skull att han fått upp intresset för en tjej, men även glad att han inte var intresserad av mig. Jag hade fått för mig att han var intresserad och ville inte såra honom för jag var inte intresserad på det sättet. Jag vill ju träffa någon, men samtidigt så vet jag inte om jag är beredd och redo för det. Jag tvivlar ofta, samtidigt som det är roligt med lite flirt. Under kvällen igår så kollade jag upp iaf om den här killen fanns på fb och det gjorde han. Jag ville få kontakt, men samtidigt visste jag inte om jag skulle få svar. Igår kväll skickade jag iaf en förfrågan om han ville lägga till mig. Under natten har jag sovit väldigt dåligt och vridit och vänt mig och tänkt på honom. KOmmer han lägga till mig eller inte? Imorse när jag vaknade slog jag på datorn. Då strulade datorn såklart, men efter en stund så kom den igång. Jag ser att jag fått 4 olika mail, där ett är en bekräftelse på att han lagt till mig. Jag blev överlycklig! Att så lite kan göra så mycket! Nu på morgonen har jag skickat ett meddelande till honom. Det var en väldig chansning, men får se om han svarar. Jag måste ju våga chansa, annars vinner jag ju inget! Det går ju så himla dåligt med alla praktiska saker ändå, så lite kärlek eller spänning skulle ju förgylla tillvaron lite grand:) Ni får antagligen höra mer om detta någon annan dag.

Kram T

Igår var en väldigt intensiv dag. Hade tänkt att jag skulle få så mycket gjort, men fick egentligen inget vettigt gjort. Jag hade tänkt lämna in min ansökan om examenbevis igår, men det enda jag hann med var att hämta kursintyg från kåren plus att tvätta. Jag prioriterade istället att träffa kompisar igår. Något väldigt trevligt, men ibland måste jag nog lyssna på mig själv vad jag behöver göra. Jag får heller inte fastna framför datorn så länge, för det var väl det jag gjorde på fm igår. Precis som jag verkar göra nu.

Jag var iaf och lunchade med en kompis igår som jag känt i 8 år. Vi kan höras i perioder. Båda vill träffas, men vi har kompisar och liv som inte alltid går att kombinera ihop med tid som passar oss. Nu har vi träffats ungefär en gång i månaden och det är bra för att vara oss. Hon är så himla glad och hon har inte heller haft det lätt med pengar under en tid. Jag skrattade samtidigt som jag grät när vi träffades. Livet är ju ganska bra just nu, så länge vi inte pratar pengar. Jag fick lön så jag kunde betala mina räkningar denna månad iaf, sedan var de slut. Tur att mina föräldrar kan hjälpa mig.

Den här kompisen och jag bestämde att vi ska träffas om några veckor och gå ut, tillsammans med en singelkompis till henne. Hennes singelkompis har varit med en annan gång när vi gick ut, men hon känner också sig ganska ensam. Jag är nog ganska priviligerad att jag har många kompisar, med olika status. De är singlar, ensamstående, sambos, gifta, småbarnsföräldrar. Men ofta när man har kommit upp i den här åldern som jag är i nu så har de flesta kompisar stadgat sig. De har ingen lust att gå ut längre, så därför är det inte heller lätt för oss som separerar. Vi blir helt plötsligt väldigt ensamma, och det är inte lätt att hitta någon om man sitter hemma och ugglar. Så jag är bara glad över att jag har kompisar som vill hitta på något, och har därför sagt åt hennes singelkompis att höra av sig. Hon kan hänga med "oss". Nu tog jag hennes nr istället, är nog lättare att komma med om man får en inbjudan istället för att fråga om man får vara med. Men ibland får man svälja stoltheten!

Efter våran dejt sprang jag hem för att sätta på en maskin innan jag skulle till högskolan för att hämta kursintyg. Jag började prata med hon som jobbar på kåren. Visade sig att hon också var beteendevetare och att hon inte heller visste hur hennes framtid skulle bli. Det visade sig att vi skulle på samma jobbintervju och bytte erfarenheter. Jag älskar möten med andra människor där man kan dela erfarenheter. Inte där någon försöker förstöra för den andra, utan där man delar erfarenheter och hjälper varandra. På eftermiddagen försökte jag promenera med en annan kompis som var lite deppig. Det kändes konstigt för det är ju jag som varit deppig en tid, nu helt plötsligt försökte jag peppa henne istället. Men livet är ju så, det går upp och ner och ibland kan man verkligen inte sätta ord på varför man mår dåligt. Hoppas den här vännen tar sig upp snart.

Sedan efter den dejten var det bara att göra iordning sig för att stressa iväg till ännu en träff med en tjejkompis. Den här tjejen har jag pluggat med och är så otroligt härlig och glad. Både hon och jag separerade i somras. Vi pratade om denna omställning. Den här tjejen är mycket yngre än mig, men har nästan bara varit tillsammans med en kille sen hon var typ 16 år. Så nu helt plötsligt skulle hon börja dejta, något hon aldrig gjort förut. Hon tyckte det var läskigt, men samtidigt spännande. Hon blev generad när vi pratade om detta, samtidigt som vi skrattade. Visst är det härligt med lite spänning i luften:)

Efter den träffen åkte jag iväg för att gå på Stand up Comedy med en annan singelkompis. Det var trevligt, men det var väldigt mycket folk och vi fick stå som packade sillar i över två timmar. Vi stod vid ett sidobord och efter en stund fick vi ett killgäng bredvid sig. Först tyckte vi att det var trevligt, ända tills vi började känna att det luktade armsvett. En riktigt stickande äcklig doft av armsvett som gjorde att vi till slut inte kunde stå kvar på samma ställe. Min kompis satte sig på en pall framför killen (som kanske max var 24) som luktade, jag sökte skydd bakom ett par. Men så fort jag ställde mig en meter bakom killen så stank det. Det värsta var att han började hänga på "vårat" bord och lyfte på armarna mest hela tiden. Jag hade bara lust att skrika - Stå still och håll ihop armarna! Efter den tredje komikern hade pratat i en halvtimme ungefär höll jag på att somna, fick stå och nypa mig i armen för att hålla mig vaken. Men efter en timme kom jag på att om jag ställer mig i skottlinjen för killens armsvett så håller jag mig vaken eftersom det stack i näsan på mig. Alla är bra sätt utom de dåliga:) När uppträdandet var slut, som var lite halvkul, så skulle jag gå till cykeln jag hade parekerat utanför. Där hejar jag på en tjej som jag jobbat med. Jag hade sett att hon och hennes kille kände den här killen och just då fick jag bara ett infall och säger:

-Ursäkta, men jag måste bara säga att, känner inte ni att eran kompis luktar armsvett? Det är ju hemskt.

Deh här tjejen säger bara ja och skrattar lite, som att hon tycker det är pinsamt.

Jag går på igen om att det luktar hemskt och att flera tyckte att det stack i näsan. Den här tjejen säger att:

-Ja, men nu är du ute iaf (sedan cyklar de iväg). De ville nog bort från mig så fort som möjligt. Jag som inte ens luktade något, men som säger så pinsamma och konstiga saker..!

Det är det här jag menar med att jag kanske ska hålla käften ibland!?! Jag ville säga något för att de skulle kunna säga något till sin kompis eftersom det inte kan vara kul att vara så ung och lukta så. Men det är ju ett jättekänsligt ämne och hur lätt är det som kompis att säga något sådant? Jag skulle vilja att mina kompisar gör det, och har jag känt att jag luktar så har jag också frågat kompisar som bekräftat eller dementerat. Men han kanske inte känner att han luktar? Det värsta är väl att den här tjejen har jag jobbat med. Jag vet att det gänget jag jobbade med nog tycker att jag är ganska konstig, så nu fick hon det ännu mer bekräftat att jag är det. Ja, ja, jag ångrar att jag sa något men det var ju bara av välmening. Det kommer lite grodor från min mun ibland och det får jag leva med (och alla andra också). Jag kan bara försöka att bita mig i tungan lite oftare, eller räkna till tio. Ska försöka att inte göra bort mig så mycket idag iaf:)

En ny dag med nya möjligheter:) Solen skiner äntligen, det var länge sedan den var framme. Såg en skymt av den igår, men inte så mycket mer. Det är konstigt, men livet känns så mycket lättare när solen skiner. Fast så kontigt är det inte, det blir ju ljust och lyser upp, vem vill leva i mörker hela tiden?

Har sovit lite halvdåligt inatt, har sån himla träningsvärk efter kickboxningen igår. Det värker i armmusklerna och ryggen stramar. Men det är skönt att känna att man lever! Att det finns muskler där under. Skrattade igår när den andra tjejen stod och boxade mig i magen, det bara dallrade... Inte så sexigt, men nu ska dallret bort! Har gått ner 2 hg hittills, men det där pendlar väldigt upp och ner. Jag vaknade imorse och var lugn, var inte lika arg på telenor. Fick lov att ringa dem det första jag gjorde och han jag pratade med var riktigt trevlig. Jag behövde inte alls skicka saldokoll utan kunde fortsätta som vanligt att ringa. Att ringa 222 bekostade dem. Så det var alltså helt onödigt att brusa upp, var riktigt arg igår. Jag kanske ska lära mig att räkna till 10 lite oftare...

Hoppas och tror att det här kommer bli en ännu bättre dag än igår. Ska lämna in min ansökan om examen idag bland annat. Är verkligen på tiden! Det blir mycket att fixa idag, men även lunch med en kompis och ikväll stand up comedy. Roligt att få skratta och göra annat i vardagen:) Hoppas att ni också får en trevlig dag och om ni kan, passa på att vara ute lite i solen. Sol ute, sol i sinnet:)