Har precis ätit frukost och satt samtidigt och kollade på en serie på 5:an. Vet inte vad programmet heter, men det är väldigt kul iaf. Det handlade om sexuella trakasserier. I USA verkar de ju anmäla varandra för olika saker hela tiden. Jag tänker på den här stackars 25-åringen jag har skickat meddelande till. Jag har i mina meddelanden skrivit att jag vill träffas, men samtidigt vill jag inte att det ska snackas så mycket... Hade mina avsikter varit helt oskyldiga hade jag väl skitit i om folk pratar ifall vi skulle ses..? Eller? Han har inte svarat på mina meddelanden så därför tror jag inte han är så intresserad. Men hade vi bott i USA hade det kanske kommit ett papper från hans advokat istället..!

Jag satt samtidigt som jag kollade på serien och klämde på min hunds bakdel...:) Han uppskattar det iaf och honom får man krama hur mycket som helst. Han tar t.o.m sats och klämmer sig in mellan mina ben när jag står upp för att jag ska gosa med honom. Igårkväll satt jag med fötterna på bordet, en hand på hunden och den ena handen som skiftade mellan vinglaset och chipspåsen. Kände mig som en riktig "ungkarl" då. Fast ungkarlar har väl ena handen innanför byxorna och den andra handen runt ölglaset istället. Lite stil har jag iaf:)

Tittar ut och ser barnfamiljer leka bland höstlöven i lekparken. Ska på två årskalas idag. Det finns barn, barn och barn runt omkring mig. Träffade hundens husse igår med hans söta tremånaders bebis. Hon smilade riktigt stort när hon ser mig. Har inte känt sådan längtan efter barn sedan jag blev singel, men känner nu att det finns där. Därför är väl inte det ultimata att jaga en stackars 25-åring... Ska ge upp. Jag ska på inflyttningsfest ikväll. Vi kommer säkert att gå ut. Får se om jag ser honom då, såg på hans status att han skulle på fest ikväll. Ska försöka att vara lite nonchalant då ifall jag ser honom. Eller hur ska man beté sig om man blir nobbad? Han kanske inte har varit ute på fb så jag kanske inte har blivit nobbad än? Var inloggad på fb igårkväll i förhoppning att jag skulle se ifall att han loggade in sig. Ganska patetiskt faktiskt. Nej, ska nog läka lite till innan jag ger mig ut i det där oerhört läskiga. Men kolla kan man ju alltid göra:)

Sitter här med lite pirr och samtidigt lite ont i magen... Har varit lite smått intresserad av en kille tidigare. Jag träffade honom förra sommaren när vi jobbade ihop. Jag var tillsammans med exet då, så det var inte mer än att jag tyckte den här killen såg väldigt bra ut. Plus att han var så bra med brukarna. Han verkade bara vara en jättefin kille, lite blyg men det var bara charmigt. Vid ett -två tillfällen drack jag och träffade på honom och då är jag väldigt öppenhjärtig och flirtig. Vid ett tillfälle blev det alldeles för mycket alkohol och jag var riktigt jobbig. Skämdes så himla mycket efteråt.

Nu sedan jag blev singel har jag träffat på honom två helger i rad. Första helgen var han väldigt full och han sa nästan det första han sa att jag fortfarande var tillsammans med min kille, men det dementerade jag. Vi pratade både jobb, samtidigt som det var lite flirtigt. Samtidigt var en kompis med som var i hans ålder så han flirtade även med henne, plus att det framgick att han blivit lite intresserad av hennes syster. Det var en ganska konstig kväll iaf och han visste väl inte vem han ville ha av oss. Det slutade med att han halt plötsligt tyckte att vi skulle gå hem tillsammans, men det var mer som något som mer skulle bli avklarat. Väldigt konstigt var det iaf och jag blev både förvånad att han trodde något sådant, som att det var ett så tvärt kast så jag ville hellre vara kvar ute. Dagen efter var jag väldigt glad att inget hänt, mer för hans skull (men självklart också för min). Ska jag träffa någon vill jag veta att han vill det, inte bara för att jag duger för kvällen..!

Efter den veckan tog jag reda på hans mobilnr, mer för att jag ville förklara hur konstigt jag tyckte att det blev. men fick inget svar. Helgen efter går jag ut på samma ställe som förra helgen. När det var ungefär tre kvart kvar innan uteställena skulle stänga gick vi till ett annat ställe. Då står han i baren och bara ler mot mig. Jag ser ingen annan, utan går bara fram till honom. Vi börjar småprata och jag säger att jag skickat mess till honom. Han säger att han inte fått något meddelande och jag visar telenr. Då knappar han in hans rätta nr istället. Jag går till mina kompisar och han till sina, när vi går förbi varandra tar vi varandras händer. På natten skickar jag ett sms med mitt nr. Under veckan har jag varit i valet och kvalet om jag ska höra av mig. Jag vill ju träffas, samtidigt som jag tycker det är läskigt plus att han är sju år yngre än mig. Det är även lite komplicerat med att han känner folk som jag känner osv. I onsdags skickade jag iväg ett väldigt långt men kryptiskt meddelande med hur jag känner. Men att jag samtidigt inte ville att det skulle snackas så mycket i stan plus att jag önskade at jag var yngre. Jag fick inget svar, men räknade inte med det heller.

Igår hade jag en väldigt lång chatkontakt med en kille via facebook. Jag fick reda på att han var intresserad av en mycket yngre tjej än han själv. Jag blev glad för hans skull att han fått upp intresset för en tjej, men även glad att han inte var intresserad av mig. Jag hade fått för mig att han var intresserad och ville inte såra honom för jag var inte intresserad på det sättet. Jag vill ju träffa någon, men samtidigt så vet jag inte om jag är beredd och redo för det. Jag tvivlar ofta, samtidigt som det är roligt med lite flirt. Under kvällen igår så kollade jag upp iaf om den här killen fanns på fb och det gjorde han. Jag ville få kontakt, men samtidigt visste jag inte om jag skulle få svar. Igår kväll skickade jag iaf en förfrågan om han ville lägga till mig. Under natten har jag sovit väldigt dåligt och vridit och vänt mig och tänkt på honom. KOmmer han lägga till mig eller inte? Imorse när jag vaknade slog jag på datorn. Då strulade datorn såklart, men efter en stund så kom den igång. Jag ser att jag fått 4 olika mail, där ett är en bekräftelse på att han lagt till mig. Jag blev överlycklig! Att så lite kan göra så mycket! Nu på morgonen har jag skickat ett meddelande till honom. Det var en väldig chansning, men får se om han svarar. Jag måste ju våga chansa, annars vinner jag ju inget! Det går ju så himla dåligt med alla praktiska saker ändå, så lite kärlek eller spänning skulle ju förgylla tillvaron lite grand:) Ni får antagligen höra mer om detta någon annan dag.

Kram T

Igår var en väldigt intensiv dag. Hade tänkt att jag skulle få så mycket gjort, men fick egentligen inget vettigt gjort. Jag hade tänkt lämna in min ansökan om examenbevis igår, men det enda jag hann med var att hämta kursintyg från kåren plus att tvätta. Jag prioriterade istället att träffa kompisar igår. Något väldigt trevligt, men ibland måste jag nog lyssna på mig själv vad jag behöver göra. Jag får heller inte fastna framför datorn så länge, för det var väl det jag gjorde på fm igår. Precis som jag verkar göra nu.

Jag var iaf och lunchade med en kompis igår som jag känt i 8 år. Vi kan höras i perioder. Båda vill träffas, men vi har kompisar och liv som inte alltid går att kombinera ihop med tid som passar oss. Nu har vi träffats ungefär en gång i månaden och det är bra för att vara oss. Hon är så himla glad och hon har inte heller haft det lätt med pengar under en tid. Jag skrattade samtidigt som jag grät när vi träffades. Livet är ju ganska bra just nu, så länge vi inte pratar pengar. Jag fick lön så jag kunde betala mina räkningar denna månad iaf, sedan var de slut. Tur att mina föräldrar kan hjälpa mig.

Den här kompisen och jag bestämde att vi ska träffas om några veckor och gå ut, tillsammans med en singelkompis till henne. Hennes singelkompis har varit med en annan gång när vi gick ut, men hon känner också sig ganska ensam. Jag är nog ganska priviligerad att jag har många kompisar, med olika status. De är singlar, ensamstående, sambos, gifta, småbarnsföräldrar. Men ofta när man har kommit upp i den här åldern som jag är i nu så har de flesta kompisar stadgat sig. De har ingen lust att gå ut längre, så därför är det inte heller lätt för oss som separerar. Vi blir helt plötsligt väldigt ensamma, och det är inte lätt att hitta någon om man sitter hemma och ugglar. Så jag är bara glad över att jag har kompisar som vill hitta på något, och har därför sagt åt hennes singelkompis att höra av sig. Hon kan hänga med "oss". Nu tog jag hennes nr istället, är nog lättare att komma med om man får en inbjudan istället för att fråga om man får vara med. Men ibland får man svälja stoltheten!

Efter våran dejt sprang jag hem för att sätta på en maskin innan jag skulle till högskolan för att hämta kursintyg. Jag började prata med hon som jobbar på kåren. Visade sig att hon också var beteendevetare och att hon inte heller visste hur hennes framtid skulle bli. Det visade sig att vi skulle på samma jobbintervju och bytte erfarenheter. Jag älskar möten med andra människor där man kan dela erfarenheter. Inte där någon försöker förstöra för den andra, utan där man delar erfarenheter och hjälper varandra. På eftermiddagen försökte jag promenera med en annan kompis som var lite deppig. Det kändes konstigt för det är ju jag som varit deppig en tid, nu helt plötsligt försökte jag peppa henne istället. Men livet är ju så, det går upp och ner och ibland kan man verkligen inte sätta ord på varför man mår dåligt. Hoppas den här vännen tar sig upp snart.

Sedan efter den dejten var det bara att göra iordning sig för att stressa iväg till ännu en träff med en tjejkompis. Den här tjejen har jag pluggat med och är så otroligt härlig och glad. Både hon och jag separerade i somras. Vi pratade om denna omställning. Den här tjejen är mycket yngre än mig, men har nästan bara varit tillsammans med en kille sen hon var typ 16 år. Så nu helt plötsligt skulle hon börja dejta, något hon aldrig gjort förut. Hon tyckte det var läskigt, men samtidigt spännande. Hon blev generad när vi pratade om detta, samtidigt som vi skrattade. Visst är det härligt med lite spänning i luften:)

Efter den träffen åkte jag iväg för att gå på Stand up Comedy med en annan singelkompis. Det var trevligt, men det var väldigt mycket folk och vi fick stå som packade sillar i över två timmar. Vi stod vid ett sidobord och efter en stund fick vi ett killgäng bredvid sig. Först tyckte vi att det var trevligt, ända tills vi började känna att det luktade armsvett. En riktigt stickande äcklig doft av armsvett som gjorde att vi till slut inte kunde stå kvar på samma ställe. Min kompis satte sig på en pall framför killen (som kanske max var 24) som luktade, jag sökte skydd bakom ett par. Men så fort jag ställde mig en meter bakom killen så stank det. Det värsta var att han började hänga på "vårat" bord och lyfte på armarna mest hela tiden. Jag hade bara lust att skrika - Stå still och håll ihop armarna! Efter den tredje komikern hade pratat i en halvtimme ungefär höll jag på att somna, fick stå och nypa mig i armen för att hålla mig vaken. Men efter en timme kom jag på att om jag ställer mig i skottlinjen för killens armsvett så håller jag mig vaken eftersom det stack i näsan på mig. Alla är bra sätt utom de dåliga:) När uppträdandet var slut, som var lite halvkul, så skulle jag gå till cykeln jag hade parekerat utanför. Där hejar jag på en tjej som jag jobbat med. Jag hade sett att hon och hennes kille kände den här killen och just då fick jag bara ett infall och säger:

-Ursäkta, men jag måste bara säga att, känner inte ni att eran kompis luktar armsvett? Det är ju hemskt.

Deh här tjejen säger bara ja och skrattar lite, som att hon tycker det är pinsamt.

Jag går på igen om att det luktar hemskt och att flera tyckte att det stack i näsan. Den här tjejen säger att:

-Ja, men nu är du ute iaf (sedan cyklar de iväg). De ville nog bort från mig så fort som möjligt. Jag som inte ens luktade något, men som säger så pinsamma och konstiga saker..!

Det är det här jag menar med att jag kanske ska hålla käften ibland!?! Jag ville säga något för att de skulle kunna säga något till sin kompis eftersom det inte kan vara kul att vara så ung och lukta så. Men det är ju ett jättekänsligt ämne och hur lätt är det som kompis att säga något sådant? Jag skulle vilja att mina kompisar gör det, och har jag känt att jag luktar så har jag också frågat kompisar som bekräftat eller dementerat. Men han kanske inte känner att han luktar? Det värsta är väl att den här tjejen har jag jobbat med. Jag vet att det gänget jag jobbade med nog tycker att jag är ganska konstig, så nu fick hon det ännu mer bekräftat att jag är det. Ja, ja, jag ångrar att jag sa något men det var ju bara av välmening. Det kommer lite grodor från min mun ibland och det får jag leva med (och alla andra också). Jag kan bara försöka att bita mig i tungan lite oftare, eller räkna till tio. Ska försöka att inte göra bort mig så mycket idag iaf:)

En ny dag med nya möjligheter:) Solen skiner äntligen, det var länge sedan den var framme. Såg en skymt av den igår, men inte så mycket mer. Det är konstigt, men livet känns så mycket lättare när solen skiner. Fast så kontigt är det inte, det blir ju ljust och lyser upp, vem vill leva i mörker hela tiden?

Har sovit lite halvdåligt inatt, har sån himla träningsvärk efter kickboxningen igår. Det värker i armmusklerna och ryggen stramar. Men det är skönt att känna att man lever! Att det finns muskler där under. Skrattade igår när den andra tjejen stod och boxade mig i magen, det bara dallrade... Inte så sexigt, men nu ska dallret bort! Har gått ner 2 hg hittills, men det där pendlar väldigt upp och ner. Jag vaknade imorse och var lugn, var inte lika arg på telenor. Fick lov att ringa dem det första jag gjorde och han jag pratade med var riktigt trevlig. Jag behövde inte alls skicka saldokoll utan kunde fortsätta som vanligt att ringa. Att ringa 222 bekostade dem. Så det var alltså helt onödigt att brusa upp, var riktigt arg igår. Jag kanske ska lära mig att räkna till 10 lite oftare...

Hoppas och tror att det här kommer bli en ännu bättre dag än igår. Ska lämna in min ansökan om examen idag bland annat. Är verkligen på tiden! Det blir mycket att fixa idag, men även lunch med en kompis och ikväll stand up comedy. Roligt att få skratta och göra annat i vardagen:) Hoppas att ni också får en trevlig dag och om ni kan, passa på att vara ute lite i solen. Sol ute, sol i sinnet:)

Har varit och tränat kickboxning ikväll i två timmar. Det var så himla skönt och jag såg verkligen fram emot att skriva av mig lite av alla upplevelser under kvällen. Men glädjen byttes till förbannad istället. Jäkla telenor säger jag bara! Har ett väldigt dyrt och långt abonnemang och det har varit strul med telefonen till och från mest hela tiden. Nu skickade de att jag använt mina 500 kr och att jag skulle skicka sms med saldokoll och hur mycket pengar jag ville prata för. Gjorde precis som de skrev, men fick bara tillbaka att de inte kunde läsa vad jag skrev. Skickade flera alternativ men det hjälpte inte. Sen ringde jag dem och då uppgav de att jag skulle få vänta i 6 minuter på att få prata med någon. Efter över 12 minuter la jag på! Är asförbannad och under tiden jag väntade laddade jag för att ifrågasätta vem som betalade de här 12 minuterna..! Det är väldigt sent och jag ska inte kontakta någon ikväll, men känns ändå som att jag inte kan ringa eller smsa någon nu ifall det händer något. Som tur är är det ju gratis att ringa 112. Får ringa telenor imorn när jag är mindre förbannad.

Tror dessutom att jag blivit smittad av svininfluensan ikväll... Var så dum att jag inte sa nej, när en egentligen helt okänd tjej från kickboxningen frågade om hon fick smaka vatten av mig... Jag har aldrig träffat henne förut, men vi körde ihop och jag ville inte vara dum. Men man ska ju faktiskt vara försiktig i dessa dagar med svininfluensan och allt. Kunde ju faktiskt ha påpekat det. Nu tycker jag att jag har ont i halsen, men kanske bara får för mig. Hoppas det!

Det var en väldigt bra träning iaf. Är så himla skönt att ta ut sig riktigt ordentligt! Jag har inte kunnat träna så hårt i två timmar förut utan yrsel (sviter efter olyckan), men klarade det och hade kunnat fortsätta. Körde faktiskt lite situps efter träningen:) Jag skrev om mysbyxor i ett tidigare inlägg, att det suddar ut samhällsklasserna. Men även många sporter gör ju det. Under den här träningen så noterade jag att det fanns många svenskar, men även zigenare, asiater och från Balkan. Man bara kör på, skiter i hudfärg och status. Alla vill få ut så mycket av träningen som möjligt! Men sedan finns det självklart vissa som inte orkar, som lyssnar mer på latmasken än viljan. Jag borde lyssna mer på förnuftet än viljan eftersom jag fått små blödningar i hjärnan en gång. Kickboxning är ju inte precis den bästa sporten att köra då, men jag tar det lugnt på mitt sätt. Jag sparras inte längre nu, det är mitt sätt att vara försiktig. Men sen kör jag bara 100 procent! Jag vill svettas och känna att jag gör något. Att jag lever! Men kan man känna annat när det boxas i magen, sparkas i magen, armarna värker efter att man får köra på päronboll och raka slag så mycket man kan. Armhävningar, grodhopp, situps, frontsparkar, sidsparkar, cirkelträning, skuggsparring, allt!

Fick lite bekräftelse idag iaf av en av tränarna att jag inte är någon mes, att jag står emot. Vi körde lite lätt sparring mot varandra. Jag var lite feg först eftersom jag inte vågat sparras efter olyckan. Men nu fick jag ta det lite lugnt och det gick bra. Jag fick sedan köra med en av tränarna. Jag vet ju att han kan köra hårt och jag har sparrats mot honom ett antal ggr förut. När vi körde började jag slå på hårt och han likaså. Han sa att "Jag vet ju att du tål det!". Ha, det kändes bra! Det som däremot kändes lite sådär var när jag började prata med den här tjejen som jag körde med. Jag hörde att hon sa till en kille att hon hade haft hemtenta i förra veckan. Tänkte att, ok, hon pluggar på högskolan, vad kul. Så jag frågade vad hon pluggade..? Det visade sig att hon gick tredje året på säkerhetsprogrammet..! I gymnasiet. Jag kände mig helt plötsligt väldigt gammal. Sedan frågade hon vad jag jobbade med. Jag sa att jag också pluggade, men på högskolan. Varför kunde jag inte bara sagt som det var? Jag tyckte det hördes att jag ljög, är en så himla dålig lögnare! Men det är ju delvis sant att jag läser, för jag har en tenta kvar som jag tänkte skriva i nästa vecka.

Började kolla mig runt i salen och insåg att jag var en av de äldre på träningen. Fanns väl en 5-10 st som var äldre än mig. Det är ju faktiskt ännu en positiv sak med träningen, att man struntar i hur gamla de andra är, bara de tränar på och inte gnäller så mycket. Men sedan kan man ju märka på åldern att man inte är lika fit och vältränad längre. Hon den här tjejen är 18 år och har liksom framtiden framför sig. Hon berättade att hon ville bli polis, det var därför hon gick säkerhetsprogrammet. Hon hade redan en färdig yrkesutbildning, hon var utbildad väktare. Tänk om jag hade haft den chansen när jag var lika gammal, jag hade tagit den direkt! Jag har velat bli polis i minst 5 år, men inte lyckats. Kom till de sista uttagningarna för drygt ett år sedan, men sumpade chansen rejält. Jag trodde att ärlighet varade längst även där, så jag sa att jag inte hade bearbetat min olycka än i polis och psykologintervjuerna. HUr jäkla dum får man vara? Jag hade inte bearbetat den, men varför vara så ärlig? Det är klart att de inte vill ha någon halvdan person in i kåren, när de kan ta yngre, hungriga och fullt friska människor dit. Jag vet inte om jag ska söka en sista gång, men tror att jag ska göra ett sista försök i vår. Hoppas hoppas verkligen de vill ge mig en sista chans! Men tror chanserna är ganska små, trots att jag har erfarenhet och att jag verkligen tror att jag skulle kunna bli en bra polis. Men det är ju det här med tårarna också som är ett hinder... Ja, ja, vi får väl se vad det blir av mig. Mitt självförtroende fick sig en riktig törn efter jag blev påkörd med allt efteråt. Nu ska jag ta tag i mitt liv och försöka bygga upp även det. Så därför är träning en del av att bygga upp ett självförtroende. Ska kolla på vänner nu som också får mig att må bra:)

Ha det gott! Kram

Jag ska försöka skriva ett kort inlägg, lyckas jag så är det ännu en positiv sak jag får lägga till samlingarna. Jag har varit riktigt effektiv idag. Har ringt både en gammal arbetsgivare och a-kassan. Plus att jag kopierat och kopierat arbetsgivarintyg m.m till arbetsförmedlingen. Jag slutade inte förrän bläckpatronen började ta slut. Stod och organiserade i olika högar, tog säkert en timme. Sedan gick jag till arbetsförmedlingen så att de skulle kunna verifiera mina uppgifter. Väl där upptäcker de att den arbetsförmedlare jag pratade med igår aldrig skrev in och påanmälde att jag är arbetslös från och med igår, så det var tur i oturen att jag gick dit idag.

Själva verifieringen av uppgifterna var väl sådär, för det första var hon lite stressig och sedan när hon ifrågasätter hur länge jag pluggat och att jag inte har ett examensbevis än på utbildningen så kändes det sådär. Ska gå till högskolan imorn och ansöka om det. Sedan visade det sig att alla kopior jag tagit idag ville de inte ha, så det var ju en väldigt onödig uppgift och ett jäkla slöseri på papper och bläck. Men när jag stod där och kopierade kände jag mig väldigt duktig! (Bra för mitt självförtroende iaf, för det slogs ju ner när jag kom till af). Men summan av detta är att JAG är nöjd med min prestation idag. Jag har fått mycket gjort idag, plus att jag gått över 8000 steg och ska träna kickboxning ikväll. Hoppas på en lika effektiv dag imorgon. Blev ett ganska kort inlägg, får vara halvnöjd:)

Åh, jag känner mig så upprymd och glad, måste bara skriva av mig om det. Jag har inte gått och blivit kär, jag har inte fått något erbjudande om jobb eller annat, jag har inte vunnit pengar... Nej, jag har bara träffat mitt ex och vi har fått ett avslut. Ett bra och lugnt avslut där vi kunnat prata om hans nya, om mitt liv, om hans släkt m.m Om jag träffar någon, om mina känslor när han träffade sin nya. Det blev bara så bra prat och det slutade med att vi lyssnade på musik och jag satt lite i hans knä. Men inte som älskande, utan som kompisar. Vi kramades när han gick och vi önskade varandra det bästa. Kan det bli bättre? Känns så bra! Sedan kan jag inte lova att jag alltid kommer känna så här, det kommer säkert komma  dipar. Men det känns bra nu och det är det viktigaste efter några tunga månader. Det här är början på mitt nya liv:) Är så glad!:):):)

Usch, sitter här i lägenheten och känner mig helkonstig. Var hos tandläkaren idag och lagade ett hål. Som tur är fick jag bedövning, men det känns så konstigt efteråt. Som att man är svullen på ena sidan, som en stor bubbla på ena kinden. Men när jag tittade i spegeln efteråt så syntes det inte så mycket mer än när jag skulle prata. Jag har inte lagat hål på sju år, men har fasat för att gå till tandläkaren. Det är just de här ljuden från borren och putsmaskinen som är värst. Nästa gång ska jag ha Mp3-spelare med mig. Det gick liksom ilningar i hela kroppen på mig, jag fick sitta och hålla i armstöden stenhårt. Efter besöket gick jag ut från tandläkaren och tänkte ta hissen. Men ångrade mig och tog trapporna. Då kollar jag ner på mina fötter och ser att jag fortfarande går runt med sådana där blå plastsockor man har över skorna... Tur att jag upptäckte det innan jag kom ut på torget..!

Nu håller nog bedövningen på att släppa, skönt. Nu sticker det bara lite i läppen och känns lite i den lagade tanden. Bestämde träff med en kille nyss att vi skulle simma om några timmar. Inte kul om halva munnen inte hänger med. Det här med att gå till tandläkaren är verkligen en klassfråga anser jag. Jag har inte varit hos tandläkaren på sju år. Inte för att jag har tandläkar skräck, utan för att jag varit utomlands och sedan pluggat. När man är student har man verkligen inte råd att gå till tandläkaren! När jag väl jobbat och tjänat lite pengar är inte tandläkaren något jag prioriterat att lägga pengarna på. Men det är nog bra att gå regelbundet, så blir inte kostnaden så stor. Jag fick låna pengar av mina föräldrar den här gången för att kunna gå dit. Inte kul, men bra att jag har dem!

När jag gick från tandläkaren gick jag förbi arbetsförmedlingen. Jag hade tänkt gå dit idag, för idag är jag "bara" arbetslös, inte sjukskriven längre. Ett steg i rätt riktning. Det som slog mig när jag gick förbi arbetsförmedlingen var att många av de människor som stod utanför och väntade på att dörrarna skulle öppna hade mysbyxor på sig. Är det så att om man är arbetslös, ska man börja klä sig så för att visa att man inte verkar bry sig längre? Att man inte behöver bry sig längre? Nu är det ju inte bara arbetslösa som går i mysbyxor, utan det har ju blivit en modegrej. Ungdomar från olika samhällsklasser går i mysbyxor till skolan och på fritiden. Till en början tyckte jag att det kändes konstigt, men har insett att det är ganska bra att modet har blivit så. Detta pga att min tidigare erfarenhet sa mig att människor från den lägre samhällsklassen, socialbidragstagare, var bara dem som gick i mysbyxor på allmänna platser. Men modet nu gör att det inte visar lika tydligt vem som är fattig eller ej. Jag ska dock inte bli påverkad av det modet, hur långt det än får gå.

En arbetsförmedlare ringde mig förut, jag hade skickat ett mail om att min sjukskrivning var slut nu och att jag ville ha en jobbcoach. Hon ringde för att tala om att hon ska skicka information om det. Jag kunde då skriva in mig som arbetslös via telefon, jättebra. Nu ska jag jäklar ta tag i mitt liv, för jag vill inte leva på socialbidrag. Jag vet att många får lov att göra det, men jag vill verkligen inte det! Men hade jag inte haft mina föräldrar och syster hade jag nog fått lov att gjort det mycket tidigare. Är så tacksam för att de har kunnat hjälpt mig! Det är inte alla som har sådan tur att ha sådana bra föräldrar som jag har! Är så glad över att jag har dem.

Jag ska förmodligen träffa mitt ex ikväll. Vi ska överlämna de sista sakerna, är dax att gå vidare och börja mitt nya liv. Jag måste ta tag i min situation nu med vikt och jobb. Det här är första dagen på början av mitt nya liv:)

Får se om ni får följa den resan med mig..:) Ha d! Kram